Miss Pessimist

Ok, det är väl dags att börja på ny kula. Efter mycket velande och en och en halv skitjobbig vecka så har jag väl kanske insett att jag är singel.. Helt ofrivilligt naturligtvis, verkar vara det enda sättet jag blir singel på. Det är egentligen inte att jag är singel som är svårt att hantera, det är ju generellt sett en bra sak, att vara 22 år, snart färdig med utbildningen, singel och fri att göra vad jag vill. Det är dock inte så jävla roligt när man har en Mr right som man vill vara med och som har samma intressen vilket betyder att möjligheten att göra vad jag vill (resa bl.a) skulle ha funnits där ändå, men när han inte är redo att bli vuxen så är det inte så mycket att göra åt.

Med tanke på att jag varit singel i som mest tre månader sedan jag var sexton och för övrigt bara två gånger har jag nu skaffat mig ett nytt mål: Jag ska vara singel i allra minst ett år! Då får vilken underbar människa som helst komma och svepa undan fötterna på mig, men jag måste lära mig att leva med bara mig själv. Jag har alldeles för lätt för att lägga all min energi på och bygga mitt liv runt någon annan, när den som borde vara viktigast i mitt liv är just jag. Så nu tänker jag jobba på det i allra minst ett år, förhoppningsvis mer. Sannolikheten att jag hittar Mr jätteright ökar ju dock med typ en miljon procent bara för att jag inte har någon lust att hitta honom, men det är smällar man får ta. Är han Mr jätteright kan han ju för faan vänta tycker man.